Lipizzanerns stormiga historia

Spanska Ridskolan i Wien! De allra flesta känner till den och associerar till de vackra lipizzanerhästarna i kejserlig prakt. Hästkännarna blir smått lyriska och tänker på den anrika dressyren som här utvecklats till fulländning. Somliga fnyser kanske och talar om ”cirkuskonster”. Faktum är iallafall att dessa vita hästar är intimt förknippade med Wien och utgör en viktig del av stadens identitet. Sedan länge har Österrikes regering ålagts ansvaret att säkerställa denna unika hästras fortbestånd, ett stöd som kan behövas. Som vi skall se har nämligen såväl Ridskolans som dess nobla invånares existens flera gånger under århundradenas gång varit i fara. Under den pampigt bländvita ytan dväljs en historia, bemängd med hårda prövningar och svåra umbäranden.

Det är drygt 450 år sedan man började planera en ”spansk ridsal” i närheten av Hofburg i centrala Wien. Idag står den där, världens vackraste ridsal, bärande det nästan malplacerat trista namnet ”Vinterridskolan”, och var och en har möjlighet att bevista det skådespel som stolta wienare kallar ”konst av den högre skolan”. Den som besöker en uppvisning möts omedelbart av ett slags majestätisk atmosfär; väggar, balustrader, kristallkronor och utsmyckningar som vittnar om historien, samt den stora manegen förstås, en enorm yta av röd sand, endast avbruten av två låga pelare, prydda med varsin vit-röd nationsflagga, tillsammans bildande vad man skulle kunna kalla en port eller portal: Ramen för varje uppförande av klassisk ridkonst.

Åtta skimrande vita hingstar beträder manegen till festlig musik. Uppställda på rad hälsar de frackklädda ryttarna var och en av de kejsarbilder som pryder salen. Skådespelet, som från början inte var ett självändamål utan en lydnadsprövning inför strid, kan börja. Häst och ryttare smälter samman till en enhet. De konster som exekveras kan närmast liknas vid ett slags balett, där var och en av övningarna bär vackra, nästan poetiska benämningar; pas de deux, piaff, levad, croupade, courbette, ballotad, capriole… När ryttarna efter en stund tackar publiken och paraderar ut till tonerna av ”Prinz Eugen-Marsch” så är nog de flesta av åskådarna ense om att de tagit del av en utomordentlig uppvisning i ridkonst – i ordets bokstavligaste bemärkelse.

Lipizzanarnas ursprung känner man i minsta detalj sedan århundraden tillbaka. Vid mitten av 1500-talet gällde dessa från början spanska hästar som de ädlaste, de eldigaste och de läraktigaste. Därför lät de tyskromerska kejsarna, Habsburgarna, hämta sina paradhästar från den Iberiska Halvön. År 1580 beslöt den regerande habsburgaren, Rudolf II, att anskaffa speciella avelsexemplar och upprätta ett kejserligt stuteri i Lipizza utanför Trieste, i akt och mening att säkra rekryteringen. En kurir avsändes till Spanien och återvände snart, medförande tre ”Brincos” (”hästflocksledare”), sex hingstar och tjugofyra ston. Från denna lilla population härstammar alla de djur som vi idag benämner ”Europas sista kulturhästras”: Lipizzanaren.

Under lång tid kunde den lilla häststammen i Lipizza ohotad växa sig större. Inga vare sig genetiska eller andra problem förekom. Först vid tiden för Napoleon-krigen kring sekelskiftet 1800 hotades dess tillvaro. På grund av stridigheterna var man tvungen att flytta hästarna till Ungern, där de helt andra klimatiska och fodermässiga omständigheterna fick katastrofala följder. När man efter halvdussinet år kunde återvända – för att finna stuteriet totalt förstört – hade en fjärdedel av de under tiden dräktiga stona kastat sina föl.

Nu trodde man emellertid att allt skulle fortgå i lugn och ro, men ödet ville annorlunda. 1914 bröt Första världskriget ut och året därpå ställde sig Italien på Österrike-Ungerns motståndarsida. Stuteriet i Lipizza, farligt nära den italienska gränsen, måste än en gång evakueras, ”tills vidare”, som det hette. Den förväntade segern infann sig emellertid aldrig, och det som ingen kunnat ana var tre år senare ett faktum: Dubbelmonarkin upplöstes och av detta stora maktblock återstod endast ett Österrike av miniatyrformat, den fattiga och förödda republiken. Lipizza hade blivit en del av Italien (och skulle efter nästa världskrig bli den jugoslaviska staden Lipica, idag belägen i den nya staten Slovenien).

Hälften av lipizzanerbeståndet tillföll segrarmakten Italien och ytterligare hästar spreds åt andra håll. Långsamt återhämtade sig den lilla stam som blev kvar i Österrike. Lipizza låg oåtkomligt i utlandet och man såg sig om efter en annan stuteriort. Man fann den i Steiermark (dit dagens uppfödning är förlagd). Men nya besvärligheter väntade. Under Andra världskriget, sedan Österrike förlorat sin självständighet och uppgått i Tyska Riket, flyttade den tyska krigsmakten hela avelsverksamheten till Böhmen (i nuvarande Tjeckien). Samtidigt förblev givetvis en del hästar i Wien, där de då som nu slutgiltigt utbildas och visas upp. I krigets slutskede flyttades dock även dessa till Böhmen.

Vid denna tid erbjöd emellertid inte Böhmen någon direkt fridsam miljö vare sig för Lipizzanerna eller deras vårdare. I väst stod amerikanska stridskrafter och i öst ryckte Röda armén allt närmare. I sista stund lyckades amerikanerna, i en aktion under general Patton, föra lipizzanerhästarna till väst och därmed rädda dem till Österrike. Men att just då återvända till det sönderbombade Wien var inte att tänka på. Staden var, liksom Österrike i sin helhet, uppdelad i fyra zoner, var och en besatt av en främmande makts trupper. Och staden som helhet var (liksom Berlin) helt omgärdad av den del av landet som sovjetarmén höll ockuperad. Först 1955, efter det s.k. Österrikiska Statsfördragets undertecknande, kunde Lipizzanarna återvända till Wien. Åter såg man framtiden an med tillförsikt och fruktade ingen fara. Men än en gång sveks de ljusa förhoppningarna. Natten mellan den 26 och 27 november 1992 bröt en eldsvåda ut i anrika Wiener Hofburg. Branden spred sig och nådde snart Ridsalen. Ett oblitt öde hade åter slagit till mot Spanska Ridskolan. Ridsalens innertak störtade in, tjock rök trängde in i stallet och de vattenmassor som göts över byggnaderna ställde till ytterligare elände. Människor på väg genom staden fick fatt i de ovärderliga, skräckslagna hästarna och förde dem genom Wiens innerstad till parken Volksgarten.

Ingenting tycks kunna stoppa lipizzanerhästarnas framfart; ridsalen är åter i bruk, och där kan den som vill ta del av det tjusiga skådespel som inte låter en ana den stormiga historien därbakom…

appeltradgard_castor
3762 Incitato XIII, Incitato Csillags far
Bete29
Csillag3
Florencia13
Florencia12
Florencia11
Florencia8
Belladonna

Svenska Lipizzanerföreningen